Bokrecention v43

Ninas resa
     En överlevnadsberättelse

Övnadslevnaadsberättelsen Ninas resa är en bok som är skriven utav Lena Einhorn och utgiven år 2005. 

   Huvudpersonen i denna bok heter Nina Einhorn och är författarens mamma. Boken är väldigt speciell då den handlar om hur Nina hade det under andra världskriget då hon var jude under förintelse och den berättas på ett intressant för Lena skrivit ner historierna hennes mamma berättade för henne efter att hon på 40-talet kommit som flykting till Sverige.

   Miljön och tiden som beskrivs i boken är typiska för andra världskriget, och det berättas att dom fick bo väldigt trångt och mycket människor dog.

   Några andra viktiga människor i boken är Ninas mamma Fanja som hon älskade, och även hennes bror Rudek som hjälpte henne att överleva kriget.

   En kort beskrivning utav handlingen skulle vara att man först får lära känna Nina som person innan kriget bryter ut, och får veta lite hur hon har det i livet. Sedan får man veta hur svårt det blir för henne när judarna utrotas, och mycket släktingar till henne går bort men hon lyckas överleva tillsammans med hennes bror. Budskapet i boken för mig är alla ska veta hur hemskt det som hände verkligen var och att det verkligen inte ska kunna upprepas. Jag tycker det blir väldigt mycket intressantare att den är berättat utav någon som verkligen var med.

   Utav mig får denna bok 5/5 och jag rekommenderar den starkt för människor som är intresserade utav förintelsen och andra världskriget. Jag tycker boken är både väldigt välskriven och väldetalierad. 

Bokuppgift v.40

Judeförintelsen

   Det som händer på dessa sidor är att judarna blir skickade till ett konsentrarionsläger, men med hoppet att man ska få ett jobb. Sedan får dom gå in i duscharna och med tvålarna i händerna sprutar det gas istället för vatten och förintelsen sker. Allt detta sker eftersom Hitler tagit makten och han beslutar detta.
 
   Nina och hennes familj är bland dom sista som ska skicka in och dom beslutar sig för att gömma sig. Deras reaktion är att dom vill stanna kvar i gettot för att inte riskera döden.

Bokuppgift v42

Ninas resa

Kapitel 40  

"Operation skördefest" torde vara ett av de mest cyniska namn som någonsin givits en massaker. men så kom den att kallas. Namnet myntades förstås av förövarna. 
Det var i månadsskiftet i oktober-november 1943, exakt ett halvår efter överflyttningen från Warszawas getto, som ett antal av de judiska arbetarna i arbetslägren runt Lublin plötsligt blev utkommenderade att gräva diken.

Samma order gick ut i Trawniki där Schultzfabriken var utlokaliserad, i Poniatowa där Többens var utlokaliserad och i Majdanek dit många av de övriga som återfanns i Warszawas getto tagits.
Arbetarna upplystes om att man behövde dikena för "splitterskydd" eller, enligt en annan uppgift, luftvärnsförsvar.

Rykten hade börjat surra i lägren.

"Nu inväntar vi de saker som komma skall", skriver Helene Chilf i slutet av oktober. "De kommande dagarna kommer att föra med sig något nytt."

Mellan klockan fem och sex på morgonen dök de upp. Det var den 3 november 1943, och de olika SS-förbanden hade snabbt förflyttats till Lublinområdet från så långväga platser som Auschwitz, Poznan och Königsberg. Det behövdes många män för att utföra dagens ohyggliga arbete.

I Majdanek var namnuppropet den morgonen ovanligt kort och de icke judiska fångarna blev därefter ombedda att gå tillbaka till sina baracker. I arbetslägret i Trawniki fanns i princip bara judiska fångar, så där krävdes ingen uppdelning.

Bilen med de stora högtalarna hade ställt upp i lägret. Musiken var öronbedövande, det lär ha varit marscher och en del valser av Johann Strauss.
Det makarbra musicerandet satte igång satte igång samtidigt som den första gruppen arbetare från Schultz leddes över arbetslägerområdet till gränsen mot utbildningslägret.
Där blev de ombedda att klä av sig nakna och lägga sina kläder på en hög med alla andra kläder. Sedan blev de tillsagda att springa.
Vid de stora dikena - för de var flera stycken - stod fyra,fem beväpnade män vid varje.

De nakna judarna beordrades gå ner i dikena och lägga sig. Sedan sköts de till döds.

Henrich Himmler hade givit order om att alla arbetsläger i Lublinområdet skulle likvideras samtidigt. Alla judiska arbetsläger vill säga. De icke judiska fångarna skulle få leva. Så det var viktigt för SS-ledningen att det skulle gå fort. Man skulle avrätta tusentals människor och hade bara en dag på sig.

Dikt: 

"Livets ord har murknat och rullat förbi

Trollsländans andedräkt blundar i dimman 

Jorden lyssnar och sväljer onda tankar
som stiger ner, ner." -Bo Lövhalka 2013

Till denna uppgift har jag valt en väldigt kort dikt som heter livets ord. För mig handlar dikten om någon som har gett upp hoppet om livet efter att något väldigt hemskt har hänt. Jag tycker detta sammanfattar väldigt bra de man läser om i texten. 

Judarna visste mycket väl efter ett tag att dom kommer att dö när dom börjar gräva sina egna gravar, och ändå gör man detta för man förstår att man kommer dö i vilket fall som helst. 

Jag tycker detta är väldigt hemskt att oskyldiga människor ska dö för att andra människor tycker vissa saker och har mer makt.

-Markus

Repotage om Raoul Gustaf Wallenberg.

Alla judars hjältar.

   Jag har efter ett långt försök äntligen fått tag med en intervju med den stora hjälten från 
   andra världskriget, Raoul Wallenberg.
   Jag har tagit mig igenom Budapest och sedan blivit upphämtad i hans bil.
   Vi har slått oss ner i hans hus och jag börjar fråga mina frågor, där jag får reda på hur det          kändes för honom under världskriget.

Raoul Wallenberg i sin fåtölj

Jag har länge gått och undrat över hur det egentligen kändes för mannen som befriade flera tusentals judar. Idag denna kalla novemberdag har jag äntligen lyckats boka in en intervju med en av Sveriges kanske just nu kändaste man, Raoul Gustaf Wallenberg.
Jag har hela morgonen gått och tänkt ut frågor och det känns som att det finns hur mycket som helst jag vill fråga honom. Jag har nu tagit mig till Ungern såhär några år efter att han lyckats frigöra judarna. Staden ser väldigt grå och kall ut, och jag har hittills inte mött en enda människa på min väg mot de stora torget i Budapest. Jag tror detta kan bero lite på rädslan efter kriget och osäkerheten hos människorna.
   Jag ser också väldigt mycket byggnader som är förstörda på olika sätt. Endel hus ser ut att vara helt övergivna med krossade rutor och sönderslagna dörrar.

Plötsligt ser jag honom, han står i en svart rock vid ett gathörn och jag börjar röra mig mot honom. Han upptäcker mig och möter mig och berättar att vi kan ta intervjun i hans hus. Vi sätter oss i hans svarta nyinköpta T-ford och efter cirka 10 minuter på en krokig grusväg berättar han att vi är framme. Vi stiger in i hans stora hus och jag ser mig omkring, möblerna ser väldigt nya och lyxiga ut, och han säger till mig att slå mig ner i fåtöljerna framför den stora kaminen. Han bjuder mig på en kopp kaffe och vi sätter igång med intervjun.


Nu när vi satt oss ner skulle jag vilja be dig att presentera dig själv:
- Jag heter Raoul Gustaf Wallenberg och föddes den 4de augusti år 1912, i våran huvudstad Stockholm.

Kan du beskriva lite hur du var som person?
- Jag var redan i tidig ålder en mycket envis person och strävade alltid efter att klara vad jag tyckte var rätt. Fick jag en uppgift ville jag alltid klara av den vad som en krävdes.

Hur kommer det sig att just blev känd?
Detta beror nog mycket på min envishet när jag bestämde mig för att hjälpa dessa stackars judar från koncentrationslägret skulle jag inte ge upp förrän jag klarat de.

Okej, vet du ungefär hur många det egentligen var du räddade?
Jag är inte helt säker med jag tror de rörde sig om hundratusen ungefär, vilket är väldigt många människor.

Det är de verkligen, men hur bar du dig egentligen åt?
Jag gick i en skola i USA, och när jag fick reda på vad Hitler höll på med blev jag rekryterad utav armén, och bestämde mig för att gå in i koncentrationslägret och rädda judarna.

Jag tackar för mig och börjar sedan gå mot utgången, när Raoul plötsligt erbjöd sig att skjutsa mig tillbaka till tågstationen. Jag tackar självklart ja, och vi sätter oss i hans bil. Under resan på ca 10 minuter pratar vi lite om hur hans liv är nu efter allting är över, men han ber mig att inte skriva om det, och utav respekt gör jag självklar inte detta.
   När vi sedan kommer fram till stationen tackar jag honom för allting och tar farväl. Jag står nu ute i kylan och väntar på tåget. Det är precis som när jag kom väldigt tomt på folk, och de enda personerna jag ser är ett gammalt par som ser ut att sitta och vänta på samma tåg som jag.
   Tågstationen har från början 4 spår men för tillfället är det bara 1 av dom som är fungerande. Jag tror detta beror på att dom andra under kriget har förstörts och uppbyggnadsarbetet inte har kommit igång än. Jag hör plötsligt ett väldigt högt gnisslande oljud. Jag ser tåget glida in mot stationen och jag blir plötsligt lite osäker om jag ska kliva på eller inte, då tåget ser väldigt osäkert ut, men jag väljer ändå att stiga på då de är min enda väg hem.Väl inne på tåget slår jag mig ner på ett säte med iallafall lite klädsel kvar på.  Jag somnar väldigt fort då det varit en lång dag, och när jag sedan kom hem började jag skriva på detta reportage.