Repotage om Raoul Gustaf Wallenberg.

Alla judars hjältar.

   Jag har efter ett långt försök äntligen fått tag med en intervju med den stora hjälten från 
   andra världskriget, Raoul Wallenberg.
   Jag har tagit mig igenom Budapest och sedan blivit upphämtad i hans bil.
   Vi har slått oss ner i hans hus och jag börjar fråga mina frågor, där jag får reda på hur det          kändes för honom under världskriget.

Raoul Wallenberg i sin fåtölj

Jag har länge gått och undrat över hur det egentligen kändes för mannen som befriade flera tusentals judar. Idag denna kalla novemberdag har jag äntligen lyckats boka in en intervju med en av Sveriges kanske just nu kändaste man, Raoul Gustaf Wallenberg.
Jag har hela morgonen gått och tänkt ut frågor och det känns som att det finns hur mycket som helst jag vill fråga honom. Jag har nu tagit mig till Ungern såhär några år efter att han lyckats frigöra judarna. Staden ser väldigt grå och kall ut, och jag har hittills inte mött en enda människa på min väg mot de stora torget i Budapest. Jag tror detta kan bero lite på rädslan efter kriget och osäkerheten hos människorna.
   Jag ser också väldigt mycket byggnader som är förstörda på olika sätt. Endel hus ser ut att vara helt övergivna med krossade rutor och sönderslagna dörrar.

Plötsligt ser jag honom, han står i en svart rock vid ett gathörn och jag börjar röra mig mot honom. Han upptäcker mig och möter mig och berättar att vi kan ta intervjun i hans hus. Vi sätter oss i hans svarta nyinköpta T-ford och efter cirka 10 minuter på en krokig grusväg berättar han att vi är framme. Vi stiger in i hans stora hus och jag ser mig omkring, möblerna ser väldigt nya och lyxiga ut, och han säger till mig att slå mig ner i fåtöljerna framför den stora kaminen. Han bjuder mig på en kopp kaffe och vi sätter igång med intervjun.


Nu när vi satt oss ner skulle jag vilja be dig att presentera dig själv:
- Jag heter Raoul Gustaf Wallenberg och föddes den 4de augusti år 1912, i våran huvudstad Stockholm.

Kan du beskriva lite hur du var som person?
- Jag var redan i tidig ålder en mycket envis person och strävade alltid efter att klara vad jag tyckte var rätt. Fick jag en uppgift ville jag alltid klara av den vad som en krävdes.

Hur kommer det sig att just blev känd?
Detta beror nog mycket på min envishet när jag bestämde mig för att hjälpa dessa stackars judar från koncentrationslägret skulle jag inte ge upp förrän jag klarat de.

Okej, vet du ungefär hur många det egentligen var du räddade?
Jag är inte helt säker med jag tror de rörde sig om hundratusen ungefär, vilket är väldigt många människor.

Det är de verkligen, men hur bar du dig egentligen åt?
Jag gick i en skola i USA, och när jag fick reda på vad Hitler höll på med blev jag rekryterad utav armén, och bestämde mig för att gå in i koncentrationslägret och rädda judarna.

Jag tackar för mig och börjar sedan gå mot utgången, när Raoul plötsligt erbjöd sig att skjutsa mig tillbaka till tågstationen. Jag tackar självklart ja, och vi sätter oss i hans bil. Under resan på ca 10 minuter pratar vi lite om hur hans liv är nu efter allting är över, men han ber mig att inte skriva om det, och utav respekt gör jag självklar inte detta.
   När vi sedan kommer fram till stationen tackar jag honom för allting och tar farväl. Jag står nu ute i kylan och väntar på tåget. Det är precis som när jag kom väldigt tomt på folk, och de enda personerna jag ser är ett gammalt par som ser ut att sitta och vänta på samma tåg som jag.
   Tågstationen har från början 4 spår men för tillfället är det bara 1 av dom som är fungerande. Jag tror detta beror på att dom andra under kriget har förstörts och uppbyggnadsarbetet inte har kommit igång än. Jag hör plötsligt ett väldigt högt gnisslande oljud. Jag ser tåget glida in mot stationen och jag blir plötsligt lite osäker om jag ska kliva på eller inte, då tåget ser väldigt osäkert ut, men jag väljer ändå att stiga på då de är min enda väg hem.Väl inne på tåget slår jag mig ner på ett säte med iallafall lite klädsel kvar på.  Jag somnar väldigt fort då det varit en lång dag, och när jag sedan kom hem började jag skriva på detta reportage.